the deal

wwwwhatever

note to self:
skit i skriva deppiga fyllebloggar som du inte står för i dagsljus

men okej.

jag passade på att utvecklas som person lördagen efter det senaste inlägget och mötte min överman (det vill säga konfrontationen) och talade ut med K. På riktigt. Och så klart hade jag använt min överanalyserande ådra (som LSM har skrivit jätteintressant om) och bara bläh

skitsamma

det som kom fram och som blev fastslagna:

vi är vänner
vi är vänner som känner lite mer än vänskap för varandra
vi sätter inga ord på det
vi säger inte att vi måste ligga med varandra någon mer gång,
men vi säger inte heller att vi absolut inte får
vi har lovat att vara ärliga
vi har lovat att tänka på varandra

there you have it;

min julklapp 2008

en uppredd relation

tack tomten;

fixar du ett ligg till nyår ska jag alltid alltid alltid vara en snäll flicka

det onda jag gör mot mig själv

det är fredag och fram tills i torsdags så har jag ju faktiskt känt att det inte var några problem överhuvudtaget att, vi var nära varandra att vi tagit ett steg framåt. Så jag tänker att det kanske bara var lite överdrivet allt det där jag kände och deppade över igår när jag var ute på tentaölen.

little did i know

fuck

okej,
kvällen börjar med en sak som säkert skulle varit skitskitjobbig för typ två månader sedan. Som skulle fått mig att gråta dom tårar som nu rinner av en annan anledning:

K och vänner ska ut och dricka öl, och jag märker att det är något skumt på gång att det är något fel att det är något som inte stämmer för det kommer inget: ska du hänga med? utan istället får jag dra ut honom att

jaha,
det är så att det är han och X som ska ut och dricka öl
och
jaha,
det är så att X ska möta upp nån tjej som han säkert vill knulla
och
jaha,
då vill X inte att jag ska finnas där för det kan ju leda till "jobbig stämning"

Det första jag känner är en snabb panik-reaktion, en snabb nej nej nej, men liksom sen två sekunder senare så bara: men. jag bryr mig ju faktiskt inte. inte ett endaste dugg. och det känns verkligen sant ända ut i fingerspetsarna.

det som istället kniper tag om hjärtat är den där fruktansvärda känslan av att vara ivägen, att vara oönskad, att vara pestsmittad, att vara utanför. Utanförskapet och ensamheten slår mig hårt och tårarna rinner och jag blir så ledsen för jag är inte ens inbjuden till Nyårsfesten som alla våra gemensamma vänner är inbjudna till och allt bara kommer över mig och jag känner mig så fruktansvärt fruktansvärt ensam i hela världen.

men också denna ångest lägger sig efter ett tag och ersätts snarare av irritation över hela situationen och över att det egentligen är så jävla larvigt. Och kanske mest av allt för att K säger

"men alltså du måste förstå att jag inte skiter i dig, men det är bara det att jag lovade honom först"

och visst det är klart att jag fattar det och ännu lite mindre sorgset känns det när han säger att

"jamen det är klart att vi möts upp senare"

och så blir det senare och han ringer och smsar och jag sprallig och glad klär mig i fina kläder och är så glad för kanske var det ingenting den där 18-åringen som han var på dejt med det var säkert ingenting

och så kommer jag till stället och han kommer ut och vi röker tillsammans och så bara

blir allt fel fel fel.

För 18-åringen har ringt och sagt att hon är med tjejkompisar på ett ställe och K bara jamen, jag vet inte alls hur vi ska göra nu och jag står där som ett jävla frågetecken, som ett jävla ?, ser lite från den ena till den andra och iallafall så ska vi åka iväg till en annan bar och dricka några öl där och så får vi se vad som händer sedan och så sitter vi där och K tittar i mina ögon och jag hatar honom för jag ser det där i ögonen att han vill men jag ser att han håller tillbaka och jag blir galen och ledsen och sen så åker vi från stället och då ska alla helt plöstligt till klubben där 18-åringen finns och jag bara säger med en liten liten röst att

"jamen, jag kanske inte ska följa med dit för jag menar vad ska jag göra där, det kommer ju bli värsta stelt. Jag har ingen lust att känna mig som värsta femte hjulet"

och K bara

"nej, kanske inte det"

så jag sitter kvar när alla går av vid rätt station. sitter kvar och går av vid min hållplats och går hela vägen hem och huvudet snurrar och jag åker upp i hissen och in genom dörren och går vägen mot mitt rum och kommer in och stänger dörren och

tårarna bara börjar rinna

Jag går in på toaletten och bara stirrar mig själv i spegeln och känner hur ont allting gör hur ont det gör just nu och jag känner mig så fruktansvärt billig. jag känner mig så billig och oänskad och rejected och sårad att jag bara blir helt matt

men jag bestämmer mig också för att jag inte tänker ta mer, att nu får det bära eller brista att mitt hjärta inte orkar med mer skit och att jag faktiskt FAKTISKT måste ta tag i och kämpa för mig nu

att jag iallafall måste göra mig hörd att jag iallafall måste lufta mig att jag måste säga det jag känner och att det här är en sån brytpunkt att nu nu har jag faktiskt chansen

så jag låter honom veta

K

jag låter honom veta EXAKT vad det är han får mig att känna nu

via sms

"K, du får mig att känna mig så jävla billig"

"ja förlåt, vi pratar när jag inte är full"

nu kanske jag iallafall får ro i några timmar, vetandes att jag faktiskt gjorde mig hörd och vågade ta steget

det jag hade glömt

det var lite som att jag glömde bort verkligheten ett tag, dom här dagarna sen i fredags. glömde bort saker och regler och förutsättningar som jag egentligen vet, glömde bort

glömde glömde glömde

hah, jag blev så paff bara när det liksom slog mig att

"han bryr sig inte alls på det sättet som jag bryr mig"

och jag känner mig så jävla dum.

så jävla jävla jävla dum, vafan är det egentligen jag har gått runt och trott i 6 dagar, vad är det jag har förväntat mig, vad är det för inbillad närhet som jag har gått runt och känt?

det känns bara som ett skämt
det känns bara som ett fucking jävla skämt

att jag gått runt och trott att vi kanske kommit ett pyttesteg vidare, kommit närmare varandra att vi kanske skulle kunna vara såhär nära eller nånting jag vet inte

medan han

han har gått runt och planerat dejter med småtjejer
utan att bry sig nämnvärt om någonting

och har inga problem med att gå från mig till nån annan på fem röda jävla sekunder

....

jag hatar hur det får mig att känna
jag hatar hur han får mig att känna
jag hatar att jag är så sårbar för honom
men mest av allting

hatar jag hur jag aldrig aldrig aldrig lär mig

driving one of your cars

K skriver att han vill ut och köra med bilen

kör mig istället hinner jag tänka på fem röda

hehe

ni vet det där avnittet av Greys Anatomy när Izzie pratar om attman måste "feed the beast"

där är jag nu, besten är vaken och vill ha riktig mat, inte nån jävla hand me down

(yes, pun intended)

önskas

ätit många pepparkakor och ett glas mjölk till middag, funkar
sitter och stresspluggar och känner mig värdelös

jag vill ha spotify!

ingen som vill ge mig en tidig juleklapp?

ett snabbt instick mellan pluggandet

men alltså,

vi är inte tillsammans eller någonting

the scoop

"alltså det här är ju helt vanligt, det är ju sånt här som kompisar gör, haha"

"ja, eller hur. ett helt normalt beteende."

"ja, men det har ju varit på gång ett bra tag"

"jo, det har ju det. men liksom, det är ändå lite sjukt"

och så skrattar vi
för det sjuka är kanske egentligen inte alls att vi har sex
utan att det känns så väldigt naturligt

"alltså jag vill bara röra dig hela tiden"

"haha, jasså?"

"ja, man vet ju aldrig när du kommer ligga naken i min säng igen, så jag måste ju passa på"

och det är så himla bra bara. vi ligger där vakna så länge och pratar
och nu för första gången på länge länge länge
så verkligen PRATAR vi på riktigt

"alltså jag kände mig som världens falskaste människa när "tjejen" var här och vi var här allihopa och skulle spela spel och ja, fyfan det var vidrigt"

"ja, det var konstigt. men jag var tvungen att det ge det ett försök liksom. fast jag är glad att det är slut"

och sen på morgonen när vi promenerar till mataffären så pratar vi och vi skrattar och det är inte stelt. det är bara så otroligt avslappnat. Och vi pratar om A och att hon kommer och hur K inte har några känslor för henne längre, och hur det kommer gå när jag berättar för henne, och att det nog inte kommer vara några problem eftersom hon har skaffat en pojkvän nu därborta

...


och ja;

sexet,

it ain't bad
it ain't bad at all

extra! extra! read all about it!

miss agent got laid


...


thrice

friday night baby

ikväll dricker jag öl i mörka lokaler
asians in suits

me like

som vanligt då;

på med finklänningen,
upp med humöret,
mat i magen och vin i strupen

nu kör vi!

självbedrägeri

Liksom, jag kan gå omkring i dagar, månader, år och tycka att: jag är frisk. Jag har inga problem längre. Symptomfri. Jag skriver inte längre ned exakt vad jag äter i dagboken, gör inte upp svältplaner, ljuger inte om luncher eller middagar. Gråter inte över och får panik över min egen kropp längre.

men,

jag har fortfarande tre smaljeans i garderoben som ligger och väntar på mig, som jag då och då provar, inte kommer i och använder lite som morot vid träningen, som jag egentligen hatar men som jag inte kan inte förmår mig att kasta. Jag jämför mig fortfarande alltid alltid med alla nya människor och analyserar hur mycket "fetare" jag är än dem.

och det fucking stör mig; och jag försöker jobba mot det
men liksom

ibland känns det som om jag lurar mig själv,
att jag är lite väl snabb med att klappa mig själv på axeln och "i'm out of the woods now"

det är så sjukt att behöva ha något inbyggt "warning warning"-alarm för att skydda sig mot sig själv.

Wtf, varför är vi så jävla elaka mot våra egna kroppar?

btw

hur många kokosbollar är för många under en hel dag?

2?
5?
10?
13?

Inne i mitt ägg

Idag var en sådan där dag som folk inte kan förstå att jag har. En dag när jag knappt pratar med någon, knappt vill prata med någon. En dag när jag ligger i sängen med datorn i knät och kollar och letar läser läser läser snokar på andra människor. En dag när jag badar i två timmar, onanerar minst fyra gånger och äter lite det som jag är sugen på. Som kokosbollar. Som gammal kinamat. Som knäckebröd.

Och jag tycker att det är så fruktansvärt skönt

att slippa prata med andra människor. att slippa anstränga sig för deras skull. att få gråta lite till greys anatomy och halvblunda till nya avsnittet av house. det är så fruktansvärt skönt att inte behöva v a r a någonting. Inte behöva vara glad, intressant, rolig.

älskar sådana dagar
bara dom kommer frivilligt

gillar ni dom?

dagarna?

droppar av ljus

idag var det lunch med utbytesstudenten och en till. Vi satt mittemot varandra på ett mysigt ställe inne i stan. Det var lite nervöst men ändå trevligt. Hoppas att han tyckte det också. Jag var ganska avslappnad och kunde nästan inte låta bli att hela tiden titta rakt in i ögonen på andra sidan bordet.

vi får se hur det går

men påväg därifrån,

delade vi paraply

En sådan där dag.

Ni vet, man vaknar tio minuter innan man måste gå hemifrån, hinner inte duscha, hinner inte göra matlåda, hinner inte äta någonting, bara snor ihop det fettiga håret till en äcklig knut och slänger på sig det som ligger närmast på golvet. En sån dag när man missar alla möjliga tåg och bussar och fan och hans moster. När man köper en té för att trösta sig och koppjäveln läcker. När finnar bryter ut och man har pms.

en sån dag.
en sån dag har det varit idag.