lala-land

jag lever i en egen värld just nu

där vi kollar på film och myser och snackar
och jag slipper känna mig osäker på min plats
och allt är enkelt och mysigt och varmt

där det inte finns yttre element som stör
och där jag vet vad jag känner,
eller snarare

där jag inte behöver sätta ord på en massa
känslor som inte har namn

allt är fint och fluffigt och mjukt
gud så mjukt vi ser på varandra

jag dagdrömmer bort mina dagar just nu
hittar inget som berör mig
hittar ingen som jag vill ska röra mig

bara

glida in i drömlivet igen
och vänta

vänta
vänta
vänta

tills någon eller något bryter igenom

och skakar om

kom skaka om!

farligt.

jag vet inte om det är den kemiska ångesten som har kickat in, men jag känner mig ganska dyster. och rädd. för jag har under den här helgen hoppat ut lite ur mig själv och tänkt till. och kommit fram till att jag faktiskt håller på att sätta mig själv i skiten.

och då menar jag inte för alla externa problem som snurrar runt mig och K

utan att jag faktiskt håller på att gilla honom för mycket
mycket mycket mycket

att jag faktiskt håller på att falla för honom lite

herregud vad det låter

och det är verkligen inte bra för mig,
eftersom jag vet att det inte kan bli någonting

det är en ologisk dröm typ

för han känner nog inte samma sak med mig

så jag tänker hålla emot
som fan

iallafall ett litet tag till

och sen får vi se

obsession

jag kan inte hjälpa det.

jag vill ha kontakt med honom varje dag
jag kan inte hålla mig

vi behöver inte träffas varje dag,
men prata

på sms
eller msn
eller i telefon
eller face to face

och jag märker ju hur jag blir
hur jag omedvetet vänder min kropp mot honom
hur mitt kroppspråk visar att jag är öppen mot honom
att jag vänder huvudet och kollar på honom flera gånger
jag hör hur det dunkar i huvudet

och jag märker hur ofta jag pratar om honom

huvudet vill en sak
kroppen vill en annan

och när "tjejen" kommer på tal
är jag så klart sotis
men visar det inte för fem öre

skådespelaren i blodet

det är tjall på linjen helt enkelt

så ikväll ska jag dricka alkohol med älskade R
och K är iväg på någon fest av något slag

jag ska fixa i ordning mig suppersnygg och underbar
och rosé i ett glas för mig
cigaretter har jag dagen till ära
vingelklack
skratt och prat

bara

tänk.inte.på.det.hela.tiden.

dåligt samvete

Jag pratar med A på skype. Bästa A, fina A som jag har känt ända sedan barnsben. Vi är bästisar och jag älskar alltid henne

trots att hon har sidor som jag verkligen

verkligen

tycker är skitjobbiga
och som jag borde prata med henne om
som jag borde bråka med henne om

men inte kan

jag kan inte bråka med henne

för varje gång jag tänker på att jag ska bråka med henne så snärjs hela halsen ihop det blir svårt att andas och jag börjar gråta

alltså nu snackar vi inte om typ

att hon har varit otrevlig typ
utan liksom

på riktigt

hursomhelst;

det var egentligen inte det jag skulle skriva om

utan att;

som jag kanske har nämnt tidigare så har hon och K lite historia

alltså

jag och K är bästa kompisar
jag och A är bästa kompisar

A och K börjar träffas och ...
tycke uppstår

det händer liksom inget fysiskt
och hon velar väldigt mycket fram och tillbaka

(jag är under den här tiden hennes confidant och vi pratar mycket om hur hon ska göra och allt och jag är under den här tiden fortfarande tillsammans med X)

hon åker iväg till ett annat land i början av augusti
han åker iväg på semester till ett annat land i slutet av juni

liksom

det var lite dödsdömt från början

det slutar med att han förlänger sin semesterresa i landet så att han kommer hem när hon har åkt

(det var under den här tiden som han träffade sin "tjej" som jag fortfarande inte vet om han är tillsammans med eller whatever)

så.

Spola fram två månader
tills typ för några dagar sedan

och det där samtalet på skype

på något vänster kommer vi in på facebook>bilder man inte vill se

typ

a: alltså jag blir ju verkligen sotis när jag kollar på bilder av K och "tjejen"

jag: jasså..? varför det? börjar ana oråd

a: nej, men liksom, vi fick ju inte något riktigt avslut, jag menar jag tänkte ju på honom varje dag när han var borta, ijoförsig så kanske det berodde lite på att han var just borta.. man vill ju alltid ha det man inte kan få.. eller jag iallafall

...

jag har ju fortfarande känslor kvar för honom liksom

...

och han snackade ju om att komma och hälsa på mig,
men liksom
om han nu är med "tjejen" så lär han ju inte komma,
lite av grejen var ju typ att han skulle komma hit och så skulle det vara lite som att vi var tillsammans typ

eller det känns ju som att han förväntade sig det typ
så nu vet jag inte

jag: erhm..
ja, alltså jag vet inte

...

byte av ämne

...

och jag känner mig som världens svin

för hur fan ska jag kunna berätta för henne att det är hon som förväntar sig en massa saker?

och att jag inte ens vet hur det står till med K och "tjejen" eftersom jag inte riktigt kan fråga just nu?

hur fan ska jag kunna berätta vad han och jag har gjort?
hur ska jag kunna berätta

när jag inte vet själv?

när hon liksom

har känslor kvar

och på ett sätt så tycker jag att det inte riktigt är mitt ansvar eftersom det är mellan dom två och att det borde dom reda ut emellan sig

men å andra sidan så är jag hennes bästa vän och

just nu

känner jag mig som en backstabbing bitch

saker vi är värda

det har varit en omtumlande dag, jag har pluggat och jag har varit på bio med K, men det är inget speciellt med det. däremot:

Jag är hemma hos R, en av mina nya bästa människor, som verkligen är helt fantastisk. Hon går på min kurs och hon är verkligen så fin och jag tycker om henne så mycket att jag blir helt rörd. Jag brukar inte gå bra ihop med tjejer och så hittar jag värsta super-duper-bruden på en gång. det är så fint och fantastiskt.

hursom.

vi är hemma hos henne och sitter vid facebook och så

plötsligt

ser jag hur hennes blick liksom fryser till när hon ser en kille som är online
och dom börjar prata

och jag får höra historien,

jag tänker inte lägga ut hennes liv här; men kort och gott dom hade en romans när hon var ute och reste, han bor inte i verige, och vi sitter där och kollar på vad han skriver och tårarna bara trillar ned för R:s kinder

på den underbara vännen som jag har hittat

och jag ser verkligen sorgen som hon har
och jag klappar henne försiktigt på ryggen för även om jag inte vet exakt hur hon känner så
vill jag ändå visa liksom

att

här är jag gumman

och han skriver de mest fantastiska sakerna till henne
de mest romantiska sakerna

och så här efteråt tänker jag på mitt eget liv och hur jävla fattigt det känns
jag menar

jag har haft två förhållanden;

nr. 1 varade i 10 månader och bröt ned mitt självförtroende i botten,

jag gick sönder
han bröt sönder mig i hundra bitar


nr. 2 varade i ungefär 2 ½ år

och även om jag älskade och ville ge mig själv och allt det där

så kan jag fan helt ärligt säga
att den där HIMLASTORMANDE romansen det har jag liksom inte haft, alltså X var och är en underbar människa,

men jag kände alltid mer
jag ville alltid

mer pussar
mer kramar
mer älska mig
mer mer mer

det var så mycket saker som jag ville att X skulle säga till mig som han aldrig sade
det var så mycket saker som jag ville att X skulle göra mot mig som han aldrig gjorde

nu menar jag inte att dissa ned mitt förhållande
jag bara funderar

men liksom

jag bara känner att

fan

jag är också värd det!

jag är värd att höra allt det där som jag vill att någon ska säga till mig
är inte alla värda det?

jag vill bara falla så där helt utan hämningar
och rycka upp mig själv med rötterna för att ta nya tag
svepas iväg

och nej jag snackar fan inte om nån kass prinsess-fantasi
utan om en man som

utmanar mig

provocerar mig till att tänka

tar intiativ

inte skäms för att ärligt säga det jag vill höra

för jag är värd det

hör ni det
älskade brudar

fan vad vi är värda det allihopa!

jag är trött på mig

jag är trött på att jag har så jävla dåligt självförtroende
jag är trött på att jag är så uppmärksamhetssökande
jag är trött på hur lätt jag blir sårad
jag är trött på att jag aldrig vågar kasta mig ut
jag är trött på min ångest med mat
jag är trött på att jag tar alla små kommentarer personligt. varje dag. hela tiden.
jag är trött på att jag inte kan låta bli
jag är trött på att jag överanalyserar
jag är trött på min oförmåga att bråka
jag är trött på hur lik jag är min mamma
jag är trött på att jag inte kan lugna ner mig själv
jag är trött på att jag gör saker som jag vet är dåliga för mig
jag är trött på den här jävla listan till och med

"det bara hände"

ca 2 månader sedan:

X och jag träffas på gatan nedanför min lägenhet. Det är första gången vi ses efter att han en vecka tidigare vänt sig mot mig och sagt

jag är nog inte kär längre

vi står vid hans bil och jag har väskor med mig med hans saker

och han ser så otroligt snäll ut
och lite rädd

och jag älskar honom

när jag står där på gatan och ser på honom

hur fin han är
hur mycket han bryr sig om mig
hur jobbigt han tycker att det är att han sårar mig
hur rädd han är för framtiden

då älskar jag verkligen honom

och vi står och pratar om lite allt möjligt
och så fort vi börjar prata om något som rör oss
så bara rinner tårarna

och han tar tag i mig och kramar mig och jag stretar först emot för det gör ju så ont att känna hans doft och känna värmen från hans armar när jag vet att det är sista gången

sista gången som vi gör det på det viset

jag lugnar mig så smått

känner lite styrka

och vi pratar lite om framtiden

och han undrar:
när tror du att vi kan börja träffas igen då? Som vänner menar jag?

och jag bara:
jag vet inte, jag vet inte alls, jag menar det har ju bara gått en vecka? jag kan inte lova något

och jag vet inte riktigt hur det kommer sig men på något vänster kommer vi in på att träffa andra människor och jag får lite panik

och säger
jamen vafan? skulle du bara tycka att det var okej att jag träffade någon annan? skulle inte du känna något alls då? och tårarna rinner hur kan du säga att du älskar mig när du inte är kär?

hursomhelst

jag lugnar mig
han tröstar och säger att

men det är klart att jag skulle tycka att det var skitjobbigt,
men
du får inte ha sex med några av mina kompisar

och jag bara
eh va? vafan säger du? vadå dina kompisar dom är precis lika mycket mina! för det första har du inte med att göra vem fan jag har sex med för du har gjort slut och för det andra så tårar rinner vill jag inte ha sex med någon annan för jag tårar älskar rinner ju rinner dig

han tittar på mig
kramar mig

jag lugnar mig

och

nu kommer det:

jamen, alltså det skulle säkert kunna hända med typ K, det är precis en sådan grej som ni skulle kunna göra typ vara ute någon kväll och liksom; det bara hände





helvetes jävla skit
helvetes jävel
helvete

edit

okej;

han svarar

vi messar

du-dunk

du-dunk

du-dunk

ångest

Vi spolar fram till idag:

Och att jag får panik.

inte lite typ;

ånej jag har finnar i hela ansiktet och jag ska nätverka med hela min kurs imorgon-panik

utan

åh herregud han svarar inte ens på ett litet skitsms och förut så kunde vi sms:a fram och tillbaka i flera timmar om ingenting och han är inte på msn så vi kan inte spela betapet och varför är han inte på msn det är han ju varje kväll vad är det som händer vad är det som händer vad är det som händer hjälp hjälp vad ska jag göra-panik

liksom att förlorar jag honom som vän vet jag inte vad jag gör

men

å andra sidan

har jag honom kvar som vän vet jag ju inte heller vad jag ska göra

jag minns

Jag minns en gång:

En annan gång i mitt liv, jag var mycket yngre och mindre klok (eller jag hoppas att jag har blivit klokare iallafall) och jag tror att jag fyllde år? jo, så var det jag fyllde år, någon obetydlig ålder innan jag fick supa ned mig lagligt och jag hade fest.

Jag bjöd alla jag kände; jag ville att det skulle bli lyckat.

Bland dem jag bjöd så var det en kille som ja hade blivit kompis med bara några månader tidigare, men han var verkligen trevlig, ganska nördig liksom spelade cs på internetcaféer i flera timmar och sånt.

hursom.

han var inte jätteattraktiv, jag menar vi var rätt fula allihopa; sen tonårs-fula liksom, men jag var ändå rätt het för att vara ful (?)

han var oskuld, det hade kommit fram på något vänster att han var det. och jag visste att han gärna ville bli av med oskulden (jag hade redan blivit av med min). och att han var lite intresserad av mig.

tillbaka till festen

alla blir fulla. jag kanske till och med blir fullast. och vi sitter och snackar med varandra ganska mycket. Vi har kul. Och skrattar. Och jag har kul.

men

så börjar H (mer om henne en annan gång) att småflirta lite med honom. Och jag bara:

nej!

nej!

nej!

det här går inte!

Och gud vad hemsk jag är; men jag bara klarade inte av att inte få stå i centrum. så jag kämpar tillbaka, och flirtar tillbaka, och jag ska vinna, inte för att jag absolut vill strula med honom, tror jag(?) utan för att jag bara ska bevisa för mig själv att jag kan få nån! att jag inte är nått bortkastat skräp som ingen vill ha!

och jag vinner såklart
för jag är en tiger när jag vill

men liksom

jag är för full
och vi ligger i lillebrors rum (förlåt lillebror)
och hånglar och jag är för full och vi ska ha sex
men jag är för full och för ung för att fatta
och han är för oskuld för att kunna
göra mig våt

och det slutar med att jag däckar


...

dagen efter:

vi ligger tillsammans med några andra som också har däckat och kollar på bakisteve
och jag skäms så fruktansvärt mycket
men jag kan inte förmå mig till att vara kall och en elak bitch

så vi ligger bredvid varandra i soffan och jag puttar inte bort honom
utan är ganska trevlig

...

sen

pratar vi

på MSN

han:
alltså jag gillar ju dig

han:
och jag vill gärna liksom träffas och så

jag:
alltså jag gillar ju dig
men inte riktigt på det viset

...

Efter det så umgås vi inte mer, det blir liksom för pinsamt
vi är för unga för att kunna hantera det, jag skäms för mycket
för att jag utnyttjade honom på ett så taskigt vis

gud vad jag skäms när jag skriver det här

jag har inte legat på 49 dagar

jag börjar få skavsår på mina fingrar av all onani

oemotståndligt

Och nu vet jag inte ut eller in.

För såklart drack vi mycket öl igår. Som det ofta brukar bli. Och på något sätt är vi så rädda för varandra jag och K. Att det liksom krävs

a-l-k-o-h-o-l

för att vi ska våga se varandra i ögonen och jag är som vanligt nervös och pladdrar som jag alltid gör när jag är nervös om ingenting och blir stissig.

men så efter en två tre kanske fyra öl till och med så bara

ZOOM

åker vi ihop och vi står vid baren och det är som någon magnetism suger mig mot honom och vi står så nära så nära så fruktansvärt nära att det suger till i magen på mig och jag lägger mitt huvud mot hans hals, hans lena hals med underbar hud som alltid luktar så gott,

vet inte varför men jag har alltid älskat hans doft,

hursomhelst och hans händer glider långsamt ned mot min rumpa och pang juste oj, tillbaka till verkligheten; separera för två av våra vänner står i baren och kan vända sig om när som helst och det här är ingenting vi kan göra så att dom ser, det går inte det går inte det är förbjudet det går inte

Skickar sms till R (superbra människa som jag lärt känna på kursen och som är den enda jag har kunnat prata om det här med eftersom hon står utanför):

hej, jag är lite full. Problem! K är het. Jag är kåt. Det som händer, händer eller hur?

Får svar:

Lätt! Det som händer, händer. Kör på!

Okej. Livsfarligt.

Efterfest:
Vi åker hem till honom; K, jag och en till kompis. Röker en pytteliten joint och lägger och sedan för att kolla på film. I sängen. Alla tre. K ligger innerst, jag ligger i mitten och längst ut ligger vår andra kompis. Och vår tredje kompis är så full. Och jag är full. Och K är full. Och vi är alla fulla tillsammans.

Jag bara sugs närmare och närmare och jag ligger så nära att det bara är kläder emellan och vi liksom pressas mot varandra. Och vår andra kompis sätter sig i en fåtölj och somnar, och vi ligger så nära varandra

och jag tänker:

vi gör det igen. varför gör vi det här igen? varför kan jag inte stå emot honom? är det här verkligen bra? kommer situationen inte bli mer up-fuckad nu? Vad kommer hans "tjej" säga om det här? Är dom ens tillsammans? Hur fan ska jag kunna ta reda på om dom är det? Jag vill ju kan ju inte bli tillsammans med någon nu igen. Jag vill faktiskt inte det. Men jag vill inte att han ska vara med någon heller. Jag vill bara att vi ska vara oss; och att han inte ska vara med någon annan. Eller vill jag det?

sen kommer hans ansikte närmare och jag bara ryser i hela kroppen av närheten och hans lena hud och att ligga nära honom och jag känner pirret i hela mig och jag tackar de goda makter som finns i världen för att jag har mens och sedan kysser vi varandra

helt
otroligt
mjukt
och
försiktigt


det här kan bli farligt.

dum brud i lyxförpackning

Och det här med K;

Man kan inte lita på människor

Det maler inom mig i mitt huvudet, det ligger där och bränner hela tiden och jag vet på något plan att han beter sig som ett as. Han dissar mig fredag efter fredag och struntar i sitt löfte om att han inte ska göra om det, fastän han nu vet att jag blir helt förstörd av det.

Jag blir så fruktansvärt besviken,
så FRUKTANSVÄRT besviken
och arg på mig själv för att jag

1. låter honom betyda så mycket för mig att hela min kväll blir förstörd

2. någonsin har litat på honom och trott på honom och bara öppnat mig för honom

och

3. inte kan släppa det; jag kan bara inte låta honom gå som vän


och jag känner mig så djävla DUM I HUVUDET, liksom;

bra vän & bra vän strular = rubbad balans

men jag ville inte tro det, jag ville verkligen tro att det inte var någon fara och det har inte varit det heller men jag är så rädd att han bygger upp murar runt sig nu, att han stöter bort mig för att han inte vågar vår vänskap, för att han är rädd att hans "tjej" hamnar i andra rummet, wtf jag vet inte men jag vet bara att

jag skickar:
hej nu är jag vaken, vad har du för dig?

får aldrig något svar,

jag skickar:
svaara dåå

får aldrig något svar.



dumma brud.
dumma dumma brud.
idiot.

att rasa

allt bara rasar

Jag tänker mycket på X. Om han överhuvudtaget saknar mig, och jag har väl insett lite nu att jag har jobbat som fan på att fylla mitt liv med saker så att jag inte ska sakna honom och att det ska vara liksom

"nej, men jag klarar mig bra utan honom och allt är frid och fröjd och jag kan till och med se att det var bra att vi gjorde slut"

bullshit

Jag vet inte om jag är kär i honom. Men jag tror iallafall att jag har kommit fram till att jag tycker att vi gav upp; rättelse; att han gav upp. Att han gav upp mig.

Och den insikten gör så otroligt jävla ont inom mig att jag bara vill lägga mig ned och skrika rakt ut.

att bli bortvald
fucking story of my life

Jag vet liksom inte riktigt heller hur jag ska börja; det känns som att jag har halkat ned igen på den här stegen som jag sakta men säkert klättrar på sedan vi gjorde slut.

SWOOM

Nere två steg, och den enda skillnaden nu är att folk tycker;
jamen det var ju två månader sedan du borde väl ha kommit över det vid det här laget.

Och jag har fan ingen att prata med och det gör så ont hela tiden hjälp mig någon det gör så fruktansvärt ont inom mig att så fort jag snuddar vid den där känslan i magen är det som att jag vill kräkas av smärtan.

Efter att ha pratat med A idag känns det lite bättre. Men det är för sällan, hon är för långt bort. Och jag vill prata med B också. Bästa B, underbara B som jag bara älskar hela tiden; jag vill höra hennes varma röst och bara höra att;

ja, gumman det kommer att bli bra. Du vet hur det är det fruktansvärda onda kommer att gå över jag lovar älskling det blir bra.

alltså just nu vill jag bara bli riktigt jävla vrålknullad

tankar

jag har blivit sjuk. sitter hemma och häckar och det är ju som vanligt inte så bra för mig. alltså för hjärnan. jag tänker för mycket för det finns liksom inte så mycket annat att göra.

jag tänker på mitt ex

jag tänker på vilken underbar person han är och hur mycket jag saknar honom

jag tänker på att jag har tappat känslor, att efter att vi gjorde slut så KÄNDE jag så mycket hela tiden och nu har det bara liksom satt sig längst inne i mitt hjärta och det ligger där som aska och bränner igenom mig.

jag tänker på att jag har strulat med min kompis och att det var helt underbart men jag tänker på vad det betyder och vad jag känner om det

och jag blir lite rädd för jag kan inte se framåt i framtiden när jag inte känner så här. jag kan inte se mig själv känna kärlek. vara. kär. i . någon. jag har glömt bort den känslan.

den
känslan
ligger
låst


det smärtar inombords men jag är så distansierad att jag vet inte ens vad det betyder.

och igår var jag och träffade en kompis/flirt eller flirt är det ju faktiskt inte för vi har aldrig gjort något, men för många många många herrans år sedan så var vi lite intresserade av varandra men det hände aldrig något.

det var mysigt,
jag var söt, rolig, bra, mig själv, avslappnad,

men

samtidigt så bara kände jag ingenting, det var liksom bara tomt. Eller det kan vara så att jag när jag nu tänker tillbaka på det så känns det ingenting.

Det är så konstigt för jag känner mig bara om nån teflonbrud. Allt rinner bara av hela tiden. Inget fastnar. Känslokall. Känslolös liksom. Det känns inte som att jag VERKLIGEN bryr mig om någonting.

Jag har pratat länge med min kompis som jag strulade med (vi kallar honom K), om hans typ ”tjej”, tydligen är dom mer ihop än vad jag trodde, eller liksom jag har aldrig hört honom kalla henne hans flickvän, och nu har jag lite dåligt samvete mot henne liksom.

Jag har ju träffat henne till och med

Jag vet att hon gillar honom. Och jag menar. Fan. Det är ju inte så att hånglet och det inte betydde någonting, det gjorde det verkligen det värmde hela min person liksom det var som att jag fick föda efter att ha svultit på närhet så fruktansvärt länge, men liksom.

Fan

Vi, jag och K, har alltid haft en atmosfär, en någonting som har känts lite speciellt men eftersom jag har varit tillsammans med X så har det aldrig kunnat bli något.

Vi är så bra vänner. Jag kan prata med honom om allt. Och K. berättar saker för mig. Liksom vi litar på varandra.

Men det blir liksom ännu lite knepigare. För innan min bästa kompis A åkte till USA så typ halvdejtade dom varandra lite (utan att det hände något) och nu kan jag ju liksom inte skriva till henne och berätta att vi har strulat.

Shit

Och så liksom.

Fan

Det är som att jag och han sitter i ett litet nät av konstiga relationer. Att alla relationer är konstiga förutom hans och mins. För den är verkligen inte stel.

Äsch

Jag borde bara ta mitt förvirrade lilla jag och stoppa det säng.

farligt farligt men härligt härligt

shit alltså. idag var jag riktigt nära på att göra något med en kompis av det motsatta könet. jag har sån närhetsabstinens att bara när han hade handen på min mage så gick hela jag igång

styvt all over liksom


men han sa tillslut att vafan vi kan inte göra det här och det fattar jag ju, det var bra att han sa det för jag hade inte kunnat sluta även om jag fattade att det kanske inte var så smart


värmen
fingrar
dofter
pirret


shit

alltså jag är typ cave(wo)man, nu




hyperkänslig för mänsklig kontakt och helt ostoppbar

lite smått

så de senaste dagarna har jag sovit hellre än att vara vaken eftersom jag har haft sköna sexdrömmar om påhittade killar jag har drömt om förut, tre stycken närmare bestämt. Och ja, det ska väl erkännas att det känns lite surt att ligga i min orgasmfuktiga bädd (hej tantsnusk) och inte få the real deal

men så idag ringde exet. Verkligen heelt out of the blue, jag satt på en föreläsning så jag ringde upp efteråt:

s. : heeej, du ringde?
X: jaa, nej jag tänkte bara ifall vi skulle träffas och ses jag var inne i stan och hade inte riktigt något att göra blabla bla
s: eeh oookej.. (sedan började jag babbla i vanlig nervös anda om allmän skit hit och dit)


fan alltså, jag lackar lite ändå.

Jävla snubbe ringa som om vi var bästa vänner och ingenting har hänt liksom MOHAHA jamen det är vatten under broarna ungefär, men jag känner lite att vaFAN.


Kom inte tillbaka till mitt liv liksom helt kaxig och tro att du vet var din plats är som min "vän" liksom, inte ännu!

Det har inte ens gått en jävla månad??


Men dock vill jag ge kudos till mig själv. För det kändes faktiskt inte så jobbigt och framförallt! jag blev inte ledsen!


dessutom har jag typ kanske nästan tror jag iallafal någon slags liten dejt, fast väääldigt oskyldigt...