jag är aldrig nöjd

Vi hade pratat lite löst om att kanske möjligtvis om det går mötas upp och ta en öl; jag och K. I fredags alltså. Efter att vi båda hade rumlat runt på filmfestivalen.

Men när jag sitter på kebaben med R och bara känner hela veckans trötthet skölja över mig så hittar jag inte ett enda skäl till varför jag skulle göra det. Mötas upp alltså. Så jag ursäktar mig till R jag orkar verkligen inte göra något mer ikväll, jag är helt slut och sen styr jag med snabba, raka steg kosan mot hemmet.

sitta där i mitt mörker. på ett bra sätt. ensam, på egna villkor. för gudarna ska veta att jag inte skulle kunna överleva utan mitt mörker och min självvalda ensamhet. Mina antisociala bitar som folk har svårt att förstå finns överhuvudtaget, men som verkligen präglar min personlighet.

Husomhelst.

Det börjar med ett sms från k vid 11 halv 12 tiden

jag svarar inte

vill inte
vill sitta i sängen med datorn på magen och titta på serier, dricka julmust och andas

klockan halv 2

kommer nästa sms med en inbjudan till en bar

jag svarar inte

vill inte
vill vara i min osociala bubbla och vill inte träffa K

och sen

klockan halv 4

ringer mobilen

jag svarar inte

...

så uppenbart fem i tre raggande att det blir pinsamt och det irriterar mig som fan att jag har satt mig i den här situationen. för jag vet att jag sänder ut mixade signaler och att jag är irriterad på allt just nu. jag är trött på situationen. jag är trött på allt det här med grabbs, trött på alla känslor, trött på allt strul, överanalyserande trött trött trött

det enda jag inte är trött på (tydligen) är att vara kåt
och lösningen på det problemet är också det enda som inte erbjuds i överflöd

vafan är det för mening om man ändå inte får ligga?

"radera alla sms"?

idag raderade jag alla sms i min inkorg. Alla sms som jag har fått sedan den 9:e augusti, dagen då X bröt upp vårt förhållande. Det har varit en inkorg väldigt präglad av K, i början tröstande, uppmuntrande. Sedermera om allt möjligt. Skämt, historier whatever. Sedan kommer R in i bilden. Mycket sms om att vi ska träffas, hur mår du? att vi tycker om varandra. Ett helt uppbrott från K under ett tag. Sen utbytesstudenten. Utbytesstudenten på ganska bra engelska och lite svenska och utbytesstudenten och tolka hans kryptiska meddelanden och sen nu allra sist; K:s Återkomst.

Och jag känner bara att;

nej

Jag vill inte försätta i samma spår. Jag vill inte forsätta som att ingenting har hänt med K, jag vill inte dansa efter hans pipa jag vill inte.

så jag raderar

och börjar om

...


Och ikväll har jag färgat håret.
Tvättat fina klänningen,
handlat en flaska rött

redo för nya äventyr

ikväll är det utbytesstudenten för hela

jävla

slanten

the turn

(nu har jag bloggat ikapp mig själv. nu är det idag)

efter allt tumult i helgen

så vet jag inte riktigt vad som händer.

K skickar sådär i förbifarten ett sms där jag får veta att han har gjort slut med "tjejen"

jaha

JAHA

och vafan?

...

Jag vet inte riktigt själv hur jag ska tänka kring det här. För just nu känner jag mig bara irriterad. Irriterad på att jag är så snabb på att förlåta tre veckors tystnad, irriterad på att jag är så pass närhetstörstande att jag inte kan hålla fingrarna i styr och framförallt irriterad på att K, den jäveln har mage att komma nu

NU

när jag redan har hittat något annat

det är ju som att universums all jävlighet ska hålla på och driva med mig. jag menar; NU skickar han sms, NU hör han av sig, NU vill han hitta på saker, NU NU NU

och jag vet inte hur jag ska göra
och jag vet inte vad jag känner

överhuvudtaget

hjälp?

wtf

(lördag)

efter att ha sett två filmer på filmfestivalen tillsammans med studenten och hans kompis åker jag till söder och träffar upp det gamla gänget. Och i det gamla gänget ingår K. Vi firar en av killarnas födelsedag och alla är uppe i varv och glada och vi har inte träffats på ett tag och det är verkligen trevligt.

och K sitter där i ett hörn och vi pratar lite och skrattar lite. Stelheten är inte alldeles borta men det går ändå hyfsat friktionsfritt.

Ölen flödar och eftersom sunkstället stäger klockan ett så drar vi vidare mot nästa sunkhak.

Och jag börjar bli full
och K med

vi drar in på stället och det är röj hela vägen igenom och jag och K pratar mer och mer och jag känner av den där magnetismen lite igen, men ignorerar den eftersom jag har lagt ned honom

eftersom jag har stängt av honom

eftersom han har flickvän

...

vi åker på efterfest ute i orten och röjer loss så att grannarna vaknar. Det finns ett outömmligt förråd av alkohol och tillslut börjar folk däcka lite vartstans och jag sitter i en soffa med K och så sätter vi på en film och vi tar bort kuddarna ur soffan och ligger där jämte varann och jag tänker att ja,

vafan det här är ju inga problem, vi ligger ju bara i samma soffa

och sen på något jävla vis så hamnar vi i ansikteshöjd och innan jag vet riktigt vad som händer är hans tunga i min mun

hela

jävla

natten

bjud på middag

(fredag)

efter långa långa dagen i skolan får jag äntligen lite kul

bjudmiddag med massa trevliga människor

skratt
prat
laga mat
nya vänner, gamla vänner

och

han

är där

...

Det är en otroligt trevlig kväll och alla har verkligen kul, men som vanligt blir jag lite osäker på signaler, det är det här med kontexten igen, och jag vet inte hur saker ska tolkas och när jag inte vet hur saker ska tolkas så tolkar jag alltid det till min egen nackdel;

liksom

ja, men jag ska ju ändå inte tro att vi skulle kunna passa ihop eller att han är det minsta interesserad för varför skulle han vara det?

återigen, nedvärdering.

så jävla dumt

hursom;

även om jag kanske inte kan se den direkta vägen framåt
även om jag inte har någon chans alls;

så går det ju iallafall inte bakåt!

fikan med X

(torsdag)

så jag sitter och pluggar med datorn i högsta hugg, fokuserad, spänd
märker inte när X smiter upp bakom mig och tar tag i mina axlar

jag blir livrädd

och så

hej hej
hur mår du
bla bla bla

lite nervöst

han ser annorlunda ut
han pratar lite annorlunda

...

det går okej, vi pratar om alla möjliga saker. Jag var väldigt noga med att välja min favoritplats. MIN plats, MIN säkerhet, MIN styrka. Jag sitter där och är väldigt snygg i fula kläder. Jag ser att han kollar in mig, han ger mig komplimanger för att det syns att jag håller på att komma i form. Ibland blir det jobbiga konstpauser som ingen av oss egentligen klarar av.

vi fikar äter klart och sen beger vi oss mot tunnelbanan för vi ska ju åka med samma tåg. Går förbi lite butiker och X ber mig hänga med in. Och jag följer med. 

Jag kommenterar flera gånger på hur kall han är. I sitt språk. Hans kommentarer är lite för bitska bitvis och under några tillfällen så håller han på att fucka upp det totalt men jag är stark; jag säger

nej, det är inte okej att säga så.

och

bara för att jag inte är kär i dig längre så kan du inte skämta om vad som helst.

Vi står inne i en butik och han kollar på lite olika tröjor som han vill prova och samtalet glider omärkbart in på jobbiga saker. Vet inte ens hur det gick till bara helt plötsligt började kom det:

alltså, fan det är så jobbigt jag vill ju veta om du har... alltså med någon snubbe. eller alltså jag vill ju inte veta, men samtidigt så måste jag ju veta. Fast jag kanske inte vill...

och jag tänker

fuck.

jag vill absolut inte veta

hell no

inte en chans att jag vill veta om alla hans jävla fem-i-tre-ragg, jag skulle gå sönder inombords även om jag inte är kär längre, gud vad vidrigt om han har legat. jag har ju inte gjort det.

och jag säger helt ärligt att

nej, jag tänker inte berätta för dig om någonting, för jag vill inte veta vad du har haft för dig

...

Och ändå så är det så; att när jag kommer till min tunnelbanestation och kommer upp från spärrarna, tänder en cigg och börjar gå röksvängen hemåt så känner jag mig inte bra. Jag känner mig ledsen inombords och nästan lite tårig. Men jag vet inte varför. Det kan mycket väl vara så att det är hela ansträngningen av att träffa honom, att der rör upp minnen, att det får mig att sakna det vi hade yada yada yada, men jag tror att anledningen till att det känns så ledsamt fasktiskt mest beror på att jag är besviken på vilken människa X är.

och det är en ganska konstig känsla.

vardagspanik

helvete jag ska träffa X om en timme 

OCH JAG HAR INGENTING ATT HA PÅ MIG?

varför varför varför är det alltid så att när det är absolut viktigt att se snygg ut så är precis allt allt allt i ens annars så snuskigt överfyllda garderob skitfult?

åh nej!!!

blev det här precis en modeblogg?

HELVETE!

jag älskar teknikens under

haha

herregud

det är som att liksom flyttas tillbaka i tiden

ett
två
tre år

spana runt på campus

är han där?
tänk om han är där?

och liksom idag då

efter lite sms om snö

fan vilka underbara vänner jag har

sitter vid datorn;
två fönster upp samtidigt
två vänner på andra sidan näten

och den stora frågan alla ställer sig är

vafan betyder :+ smileyn?

gillandet

det nya

hmmm

jo alltså


det har dykt upp något nytt

eller

fan

alltså

killen

gud jag rodnar lite

en utbytesstudent från det där landet som jag ska åka till
och jag

jag gillar honom

jag vet inte riktigt vad det var som slog an inom mig
han är inte liksom the greatest looker
för det är inte det jag faller för

men han är söt

och han har någonting

någonting som jag gillar
inom sig

och det känns såklart skitläskigt
som vanligt

panik och velande hit och dit och osäkerhet inför hur han känner hur jag känner vad som kommer hända, om han ens tycker att jag är snygg

det vanliga ni vet

men dessutom: kulturkrocker a lá extraordinére

men som sagt

han har någonting som slår an hos mig

...

igår var jag på en fest som killen, fan behovet av ett smeknamn gör sig allt tydligare från och med nu kallar jag honom helt enkelt för utbytesstudenten, hade.

och herregud vad vinet flödade

alla blev så otroligt fulla. det var verkligen en otrolig fest. jag knöt kontakter som aldrig förr,
men det var svårt att tyda signaler. kulturkrocken igen. hur raggar dom? asiaterna? hur FAN raggar dom?

pratar med en kompis som har flickvän från samma land, han berättar att det var ett jävla dejtande hit och dit och att han till och med skickade brev innan det hände något

och jag bara

wtf?

BREV?

men ok

...


jag levde så klart alla djävlars sattyg idag när jag; full av kemisk ångest skickade sms till honom och inte fick något svar

på 6 timmar

men sen

kom det lite svar

och ångesten lade sig

och nu tänker jag bara suga på den här bubbelkänslan i magen och liksom njuta lite

för på ett sätt tänker jag att

han

han har liksom fått mig att känna lite

jag gillar honom

hittills

och den här känslan av gillande, har jag inte känt sedan det tog slut med X.

kontexta mig

om ni undrar varför det är tyst här

är det för att

det är tyst i mitt liv

eller nej, gud vad larvigt det är egentligen helt fel

det är inte tyst
det surrar och viner och pluggas och skrattas med kursare och umgås med nya människor och spanar efter nya killar på skolan och letar lite extra efter

han

killen

men när det gäller K

är det tyst

alldeles för tyst

så tyst att jag får ångest

så tyst att han inte svarar på sms
inte svarar på msn

så tyst att det känns som att han försvunnit

och det gör mig rädd. men samtidigt som det gör mig rädd gör det mig också förbannad. för att han är en så in i helvete dålig vän, för att han ALDRIG hör av sig, för att han inte svarar. fyfan, det gör mig ordentligt arg. så jag tänker inte jaga honom.

jag tänker höra av mig,
för det är sådan jag är

jag får ångest om det ligger på mig; nu ligger det hos honom
vilket också leder till ångest men av en annan sort
jag har gjort det jag kunnat

the ball is in his court now

....

idag trillade poletten ner ganska rejält när jag hade en föreläsning som delvis handlade om kommunikation. Hög kontextlig kommunikation och låg kontextlig. Hög kontext innebär att man låter den icke-verbala kommunikationen dominerar och vice versa.

och det bara

PANG

damp ned som en blixt från klar himmel

det här med att ragga;
jag är inte dum i huvudet
jag är inte seg
jag är inte ett våp som inte förstår när folk stöter på mig

jag kommunicerar på en låg kontextlig nivå!

alltså: jag behöver orden. jag älskar orden. jag vill ha orden. jag tänder på orden. orden gör mig trygg.

så nu gäller det bara att hitta en man som kommunicerar på samma lågkontexliga vis och köra järnet. det kan ju inte vara så otroligt svårt?

eller?

mina hundra saker

jag härmar den här bruden

jag är otroligt rädd, nästan fobisk, för ormar
jag hatar pormaskar och finnar och kan aldrig låta dom vara
jag kan inte bli riktigt riktigt arg och skälla ut någon utan att gråta
jag har generellt sett väldigt svårt för att bråka
jag har bytt frisyr och hårfärg mer gånger än vad jag kan komma ihåg
jag har aldrig varit otrogen (min definition: sex)
men jag har blivit kysst fast jag har pojkvän
jag gillar mina bröst
jag hatar mina lår
jag tycker att "praktiskt klädda" män är otroligt avtändande
jag tänder på att bli lite dominerad
jag har haft sex på en parkbänk med en främling
jag har älskat på ett franskt berg med ett X
mina föräldrar är otroligt stolta över mig
jag har en farlig blick
jag har svårt för att komma ihåg saker och dubbelbokar ofta
därför har jag alltid en kalender
jag är väldigt social
jag tycker om att prata
jag tycker om att fråga saker man vanligtvis inte brukar fråga
men tycker jag att någon är snygg så blir jag väldigt blyg
min mamma var med i en "katastrof" när jag var liten, och överlevde
jag onanerar ofta
när jag är uttråkad fantiserar jag om att knulla med olika män
jag har aldrig haft en KK
men jag skulle vilja ha en
jag har tydligen en fallenhet för att suga kuk
fast jag tycker själv att det är sådär
jag tycker om att rita
jag tycker om att sjunga
jag tycker om att spela teater
jag kan spela flera instrument, lite grand
jag har inte sagt till någon jag känner att jag skriver den här bloggen
jag älskar anteckningsböcker, har hur många som helst
jag tycker om att sortera papper
och lösa upp intrasslade trådar och smycken, det lugnar mig
jag gråter väldigt lätt när jag ser film, nästan alltid
gamla människor berör mig väldigt
ensamma barn berör mig väldigt
obesvarad kärlek berör mig väldigt
jag relaterar väldigt starkt till människor som tycker att de själva är fula
jag tycker inte att det finns några dumma frågor, överhuvudtaget
jag försöker ofta testa nya saker, även om jag inte riktigt vågar
jag vill fotografera mera
jag älskar att läsa böcker
jag älskar att läsa serier
jag har en fallenhet för språk
jag tycker att det är skitjobbigt att tvingas erkänna när jag har fel, om jag har propsat för motsatsen
jag äger mer kläder än vad jag behöver
jag lyssnar alltid på musik när jag ska någonstans
jag har börjat skriva otaliga filmmanus
jag har dock inte skrivit klart något
jag är laktosallergiker
jag brukar börja mina mornar med att dansa omkring till en bra låt
jag tycker inte om människor som inte kan se mig i ögonen
jag hatar när folk ljuger eller kommer med undanflykter
jag vill bara umgås med dem som ger någonting tillbaka,
fast det är något jag har svårt att fullfölja
jag är dålig på att ställa krav på mina vänner
fast jag försöker förändra mig bit för bit
jag röker på ibland
jag har ätit svamp en gång
och testat ecstasy en annan (fast det var inget för mig)
men min favvodrog stavas a-l-k-o-h-o-l
och jag har stundvis svårt att hålla mig från cigaretter
för jag tycker att det är coolt att röka
och jag skäms för att jag tycker det
jag älskar cola light
ibland när jag ska duscha så övar jag porrdans framför spegeln
fast jag har aldrig porrdansat för någon live
jag har lätt för att älska, när jag väl vågar
men svårare för att helt lita på någon
jag har tagit två oskulder
jag är dåligt på att ragga
och att veta när jag blir raggad på
jag spelar inte "spelet" något vidare bra
jag spelar däremot gärna tv-spel
och dataspel
jag älskar att gå förbi kön, även om det inte händer så ofta
jag älskar att klubba
jag vill resa runt hela världen
och köpa en sommarstuga till mina föräldrar
jag dricker juice varje morgon
och försöker träna tre gånger varje vecka
jag har haft ätstörningar (fast jag har inte haft anorexi/bulimi)
fast det har blivit bättre
ibland jämför jag mig fortfarande med alla tjejer i ett sällskap och om jag är den fetaste tjejen så kan jag nästan få en panikattack
jag har fått lite professionell hjälp
fast jag skulle behöva lite till
jag älskar min familj
jag älskar djur
jag sminkar mig väldigt lite till vardags
jag är dålig på att byta lakan
men jag borstar alltid alltid tänderna
och jag luktar alltid alltid fräscht
jag får ont i magen av kaffe
men jag dricker hemskt gärna té med mjölk
jag hatar att jobba heltid
och skulle mer än gärna plugga hela mitt liv
nu ska jag gå och lägga mig

sunday rant

jag är trött

haft mycket kul i helgen
aboslut

kul
skrattat mycket

men just nu
känns det så otroligt trött inombords

jag har den där känslan av att om jag måste jobba såhär hårt hela tiden för att hålla upp allting så kommer det aldrig att gå

och jag är lite ledsen också

för att K inte har hört av sig
för att han aldrig hör av sig
för att han är så dissig ochaaaargh

det är samma gamla visa om och om i g e n. Han hör inte av sig, jag känner mig rejected och blir arg och ledsen för att jag känner så och så kan jag inte låta bli att höra av mig för jag tänker att jag vill inte spela spel. spel är till för losers och så hör jag av mig och så är han sådär casualsval som jag hatar när han är och han är faktiskt en dålig vän

för någonstans inom mig vet jag nog lite att;
hör jag inte av mig till honom

så ses vi aldrig mer

och jag blir så arg på mig själv nu medan jag skriver det här för jag vill verkligen bryta mina egna mönster;

jag vill kunna vara glad över de nya vännerna som jag har och som verkligen tycker om mig och jag får så mycket bekräftelse från dom och till och med från

kanske

någon ny

kille

men det är alltför osäkert just nu och jag blir lite generad bara jag tänker på det för det är som min mamma säger;

jag har jävligt bra självförtroende,
men fruktansvärt dålig självkänsla.

orkan

Sen jag och X gjorde slut så har jag haft svårt att sova på kvällarna. Svårt att sova ensam. Svårt att komma till ro. Svårt att lägga ifrån mig datorn/boken/tv:n/whatever.

svårt

och jag går och lägger mig allt senare och senare
vänder på dygnet

kan inte stänga av tankarna

...

så;

imorse gick jag upp tidigt. för jag skulle fika med X. Jag satte klockan och tvingade mig upp ur sängen och åt frukost och jag var trött men så iallafall skickade jag iväg ett sms och skrev väl ungefär hej hej när ska vi ta fikan, jag måste åka till skolan kl nånting och

får inget svar

sitter framför datorn stirrar rakt fram bara

vet inte vart jag ska ta vägen
för det får inte hända

det får inte får inte hända igen att jag sitter och väntar på honom
jag vägrar

inte igen

så många långa timmar när jag har väntat bort mitt liv på honom,
på att han skulle bli klar med det eller bara göra det
väntat

som en jävla idiot

så jag åker tidigare till skolan och försöker plugga innan föreläsningen men sitter mest där med musik i lurarna och lyssnar lyssnar lyssnar bort det onda och försöker skriva men det blir mest krumelurer och sen får jag ett sms;

oj förlåt jag vaknade precis,
vi får ta det en annan dag

och fine visst det är inga problem

men det gör så fruktansvärt ont bara ändå
det river upp gamla sår inom mig som jag vill ska vara läkta nu
som måste vara läkta nu för jag orkar inte sörja dem en gång till

att han inte bryr sig
jag vet att han bryr sig

men ändå

han har aldrig BRYTT sig
inte som jag gjorde

...

och jag kan bara inte förstå att jag hamnar i den här situationen en gång till och jag vet inte vad som är värst;

att han låter mig vänta

eller

att jag blir så jävla berörd av det?

fantasia

gud vad jag fantiserar hela tiden

om studenten
om k
om vännen
om lärarna
om mannen i tunnelbanan
om den sovande lockiga pojken på kursen

hela tiden
runt runt
om igen

fantiserar om saker vi hittar på, olika situationer vi hamnar i. han skulle säga så, jag skulle göra si. om romantiska kyssar i hissen eller trånande ögonkast i mörkret.

jag fantiserar

kan inte låta bli

för även om livet just nu är väldigt bra, så ligger det en tystnad över det hela. en ömmande kärlekstystnad. havet ligger stilla och lugnt.

men

lugnt är tråkigt

...

så

på torsdag ska jag träffa X för en fika

det jag saknar

jag hade så otrolig kul igår

helt jävla fantastiskt

...

jag var på en fest med folk från skolan och det finns en kille där i gänget som vi hänger med som jag kommer väldigt bra överens med,

vi liksom klickar

på vänskapligt plan så klart eftersom han har flickvän

verkligen den här gången

han har flickvän

hursomhelst

han kommer förbi lägenheten och det är så otroligt trevligt han är full, jag har druckit lite vin men det är så otroligt trevligt, alltså det är så fint så otroligt fina samtal

och jag känner hela tiden att gud vilken fin människa det här är och vi pratar om allt möjligt och skrattar och fan det är så bra bara

som vänner så klart

så åker vi till festen och vi fortsätter prata med varandra och med alla andra och vi drar in folk i samtalet och vi dricker dricker dricker

men det är fortfarande så fint och trevligt

och vi pratar om hans flickvän och det är så fint
jag blir rörd

och vi klappar på varandra
kramar varandra

för vi är så glada att vi har hittat varandra
som vänner

och när tunnelbanan ska gå står vi länge länge länge och kramar om varandra och han är så full full full men det gör ingenting

men han blir nog lite orolig och säger att
nej men vad gör vi nu går det här bra?

och jag säger det är ingen fara, ingen fara alls
för det här är på ett annat sätt det här är bara fint

och sen kommer hans tunnelbana och så pussas vi på kinden och sen går jag

....

och jag är verkligen glad på riktigt för jag har fått en fin vän
som är fantastiskt bra och fin och snäll

men

det är lite sorgset också

för kramar och närhet i samtal och allting, det gör liksom singelkanten så mycket tydligare.
ensamheten blir på något sätt ännu större när man umgås på det sättet. för man inser ju liksom

vad det är man saknar