tankar

jag har blivit sjuk. sitter hemma och häckar och det är ju som vanligt inte så bra för mig. alltså för hjärnan. jag tänker för mycket för det finns liksom inte så mycket annat att göra.

jag tänker på mitt ex

jag tänker på vilken underbar person han är och hur mycket jag saknar honom

jag tänker på att jag har tappat känslor, att efter att vi gjorde slut så KÄNDE jag så mycket hela tiden och nu har det bara liksom satt sig längst inne i mitt hjärta och det ligger där som aska och bränner igenom mig.

jag tänker på att jag har strulat med min kompis och att det var helt underbart men jag tänker på vad det betyder och vad jag känner om det

och jag blir lite rädd för jag kan inte se framåt i framtiden när jag inte känner så här. jag kan inte se mig själv känna kärlek. vara. kär. i . någon. jag har glömt bort den känslan.

den
känslan
ligger
låst


det smärtar inombords men jag är så distansierad att jag vet inte ens vad det betyder.

och igår var jag och träffade en kompis/flirt eller flirt är det ju faktiskt inte för vi har aldrig gjort något, men för många många många herrans år sedan så var vi lite intresserade av varandra men det hände aldrig något.

det var mysigt,
jag var söt, rolig, bra, mig själv, avslappnad,

men

samtidigt så bara kände jag ingenting, det var liksom bara tomt. Eller det kan vara så att jag när jag nu tänker tillbaka på det så känns det ingenting.

Det är så konstigt för jag känner mig bara om nån teflonbrud. Allt rinner bara av hela tiden. Inget fastnar. Känslokall. Känslolös liksom. Det känns inte som att jag VERKLIGEN bryr mig om någonting.

Jag har pratat länge med min kompis som jag strulade med (vi kallar honom K), om hans typ ”tjej”, tydligen är dom mer ihop än vad jag trodde, eller liksom jag har aldrig hört honom kalla henne hans flickvän, och nu har jag lite dåligt samvete mot henne liksom.

Jag har ju träffat henne till och med

Jag vet att hon gillar honom. Och jag menar. Fan. Det är ju inte så att hånglet och det inte betydde någonting, det gjorde det verkligen det värmde hela min person liksom det var som att jag fick föda efter att ha svultit på närhet så fruktansvärt länge, men liksom.

Fan

Vi, jag och K, har alltid haft en atmosfär, en någonting som har känts lite speciellt men eftersom jag har varit tillsammans med X så har det aldrig kunnat bli något.

Vi är så bra vänner. Jag kan prata med honom om allt. Och K. berättar saker för mig. Liksom vi litar på varandra.

Men det blir liksom ännu lite knepigare. För innan min bästa kompis A åkte till USA så typ halvdejtade dom varandra lite (utan att det hände något) och nu kan jag ju liksom inte skriva till henne och berätta att vi har strulat.

Shit

Och så liksom.

Fan

Det är som att jag och han sitter i ett litet nät av konstiga relationer. Att alla relationer är konstiga förutom hans och mins. För den är verkligen inte stel.

Äsch

Jag borde bara ta mitt förvirrade lilla jag och stoppa det säng.