backslash

och nu ångrar jag mig såklart

ångrar att jag överhuvudtaget skickade nödsignal till K

för allt känns mycket lättare i dagsljus, eller ja, allt känns mindre i dagsljus

vet inte varför jag gör det där

förminskar mina egna känslor
nästan ber om ursäkt

förlåt
jag finns
ibland mår jag dåligt

...

det här med att aldrig ställa krav, aldrig bråka, aldrig göra någon upprörd. jag kan hålla hetsiga diskussioner i politiska förtecken men jag kan inte ens bjuda in mig själv på en fest. varför gör jag så? rädslan för att jag inte har något värt att hålla fast vid, rädslan för att bli övergiven tar alltid överhanden.

jag vågar aldrig släppa taget
vågar aldrig slappna av
vågar aldrig luta mig tillbaka, falla in i trygghet

för det är då det sker

det är då hemska mamma kommer tillbaka
det är då X säger jag älskar inte dig längre
det är då K inte svarar på mitt nödrop

aldrig slappna av
alltid hålla rustningen uppe

så att bra saker hittar sig in genom springorna
men så att dåliga saker inte berör mig,
för naken vågar jag aldrig vara

...

jag umgås med R och studenten och dom är väl en fem-sex år äldre än mig
och skämtar lite om att jag är ung,

men jag bara tänker

ni vet inte vad ni pratar om

jag växte upp när jag var sju