det jag saknar

jag hade så otrolig kul igår

helt jävla fantastiskt

...

jag var på en fest med folk från skolan och det finns en kille där i gänget som vi hänger med som jag kommer väldigt bra överens med,

vi liksom klickar

på vänskapligt plan så klart eftersom han har flickvän

verkligen den här gången

han har flickvän

hursomhelst

han kommer förbi lägenheten och det är så otroligt trevligt han är full, jag har druckit lite vin men det är så otroligt trevligt, alltså det är så fint så otroligt fina samtal

och jag känner hela tiden att gud vilken fin människa det här är och vi pratar om allt möjligt och skrattar och fan det är så bra bara

som vänner så klart

så åker vi till festen och vi fortsätter prata med varandra och med alla andra och vi drar in folk i samtalet och vi dricker dricker dricker

men det är fortfarande så fint och trevligt

och vi pratar om hans flickvän och det är så fint
jag blir rörd

och vi klappar på varandra
kramar varandra

för vi är så glada att vi har hittat varandra
som vänner

och när tunnelbanan ska gå står vi länge länge länge och kramar om varandra och han är så full full full men det gör ingenting

men han blir nog lite orolig och säger att
nej men vad gör vi nu går det här bra?

och jag säger det är ingen fara, ingen fara alls
för det här är på ett annat sätt det här är bara fint

och sen kommer hans tunnelbana och så pussas vi på kinden och sen går jag

....

och jag är verkligen glad på riktigt för jag har fått en fin vän
som är fantastiskt bra och fin och snäll

men

det är lite sorgset också

för kramar och närhet i samtal och allting, det gör liksom singelkanten så mycket tydligare.
ensamheten blir på något sätt ännu större när man umgås på det sättet. för man inser ju liksom

vad det är man saknar