jag är aldrig nöjd

Vi hade pratat lite löst om att kanske möjligtvis om det går mötas upp och ta en öl; jag och K. I fredags alltså. Efter att vi båda hade rumlat runt på filmfestivalen.

Men när jag sitter på kebaben med R och bara känner hela veckans trötthet skölja över mig så hittar jag inte ett enda skäl till varför jag skulle göra det. Mötas upp alltså. Så jag ursäktar mig till R jag orkar verkligen inte göra något mer ikväll, jag är helt slut och sen styr jag med snabba, raka steg kosan mot hemmet.

sitta där i mitt mörker. på ett bra sätt. ensam, på egna villkor. för gudarna ska veta att jag inte skulle kunna överleva utan mitt mörker och min självvalda ensamhet. Mina antisociala bitar som folk har svårt att förstå finns överhuvudtaget, men som verkligen präglar min personlighet.

Husomhelst.

Det börjar med ett sms från k vid 11 halv 12 tiden

jag svarar inte

vill inte
vill sitta i sängen med datorn på magen och titta på serier, dricka julmust och andas

klockan halv 2

kommer nästa sms med en inbjudan till en bar

jag svarar inte

vill inte
vill vara i min osociala bubbla och vill inte träffa K

och sen

klockan halv 4

ringer mobilen

jag svarar inte

...

så uppenbart fem i tre raggande att det blir pinsamt och det irriterar mig som fan att jag har satt mig i den här situationen. för jag vet att jag sänder ut mixade signaler och att jag är irriterad på allt just nu. jag är trött på situationen. jag är trött på allt det här med grabbs, trött på alla känslor, trött på allt strul, överanalyserande trött trött trött

det enda jag inte är trött på (tydligen) är att vara kåt
och lösningen på det problemet är också det enda som inte erbjuds i överflöd

vafan är det för mening om man ändå inte får ligga?