orkan

Sen jag och X gjorde slut så har jag haft svårt att sova på kvällarna. Svårt att sova ensam. Svårt att komma till ro. Svårt att lägga ifrån mig datorn/boken/tv:n/whatever.

svårt

och jag går och lägger mig allt senare och senare
vänder på dygnet

kan inte stänga av tankarna

...

så;

imorse gick jag upp tidigt. för jag skulle fika med X. Jag satte klockan och tvingade mig upp ur sängen och åt frukost och jag var trött men så iallafall skickade jag iväg ett sms och skrev väl ungefär hej hej när ska vi ta fikan, jag måste åka till skolan kl nånting och

får inget svar

sitter framför datorn stirrar rakt fram bara

vet inte vart jag ska ta vägen
för det får inte hända

det får inte får inte hända igen att jag sitter och väntar på honom
jag vägrar

inte igen

så många långa timmar när jag har väntat bort mitt liv på honom,
på att han skulle bli klar med det eller bara göra det
väntat

som en jävla idiot

så jag åker tidigare till skolan och försöker plugga innan föreläsningen men sitter mest där med musik i lurarna och lyssnar lyssnar lyssnar bort det onda och försöker skriva men det blir mest krumelurer och sen får jag ett sms;

oj förlåt jag vaknade precis,
vi får ta det en annan dag

och fine visst det är inga problem

men det gör så fruktansvärt ont bara ändå
det river upp gamla sår inom mig som jag vill ska vara läkta nu
som måste vara läkta nu för jag orkar inte sörja dem en gång till

att han inte bryr sig
jag vet att han bryr sig

men ändå

han har aldrig BRYTT sig
inte som jag gjorde

...

och jag kan bara inte förstå att jag hamnar i den här situationen en gång till och jag vet inte vad som är värst;

att han låter mig vänta

eller

att jag blir så jävla berörd av det?