det onda jag gör mot mig själv

det är fredag och fram tills i torsdags så har jag ju faktiskt känt att det inte var några problem överhuvudtaget att, vi var nära varandra att vi tagit ett steg framåt. Så jag tänker att det kanske bara var lite överdrivet allt det där jag kände och deppade över igår när jag var ute på tentaölen.

little did i know

fuck

okej,
kvällen börjar med en sak som säkert skulle varit skitskitjobbig för typ två månader sedan. Som skulle fått mig att gråta dom tårar som nu rinner av en annan anledning:

K och vänner ska ut och dricka öl, och jag märker att det är något skumt på gång att det är något fel att det är något som inte stämmer för det kommer inget: ska du hänga med? utan istället får jag dra ut honom att

jaha,
det är så att det är han och X som ska ut och dricka öl
och
jaha,
det är så att X ska möta upp nån tjej som han säkert vill knulla
och
jaha,
då vill X inte att jag ska finnas där för det kan ju leda till "jobbig stämning"

Det första jag känner är en snabb panik-reaktion, en snabb nej nej nej, men liksom sen två sekunder senare så bara: men. jag bryr mig ju faktiskt inte. inte ett endaste dugg. och det känns verkligen sant ända ut i fingerspetsarna.

det som istället kniper tag om hjärtat är den där fruktansvärda känslan av att vara ivägen, att vara oönskad, att vara pestsmittad, att vara utanför. Utanförskapet och ensamheten slår mig hårt och tårarna rinner och jag blir så ledsen för jag är inte ens inbjuden till Nyårsfesten som alla våra gemensamma vänner är inbjudna till och allt bara kommer över mig och jag känner mig så fruktansvärt fruktansvärt ensam i hela världen.

men också denna ångest lägger sig efter ett tag och ersätts snarare av irritation över hela situationen och över att det egentligen är så jävla larvigt. Och kanske mest av allt för att K säger

"men alltså du måste förstå att jag inte skiter i dig, men det är bara det att jag lovade honom först"

och visst det är klart att jag fattar det och ännu lite mindre sorgset känns det när han säger att

"jamen det är klart att vi möts upp senare"

och så blir det senare och han ringer och smsar och jag sprallig och glad klär mig i fina kläder och är så glad för kanske var det ingenting den där 18-åringen som han var på dejt med det var säkert ingenting

och så kommer jag till stället och han kommer ut och vi röker tillsammans och så bara

blir allt fel fel fel.

För 18-åringen har ringt och sagt att hon är med tjejkompisar på ett ställe och K bara jamen, jag vet inte alls hur vi ska göra nu och jag står där som ett jävla frågetecken, som ett jävla ?, ser lite från den ena till den andra och iallafall så ska vi åka iväg till en annan bar och dricka några öl där och så får vi se vad som händer sedan och så sitter vi där och K tittar i mina ögon och jag hatar honom för jag ser det där i ögonen att han vill men jag ser att han håller tillbaka och jag blir galen och ledsen och sen så åker vi från stället och då ska alla helt plöstligt till klubben där 18-åringen finns och jag bara säger med en liten liten röst att

"jamen, jag kanske inte ska följa med dit för jag menar vad ska jag göra där, det kommer ju bli värsta stelt. Jag har ingen lust att känna mig som värsta femte hjulet"

och K bara

"nej, kanske inte det"

så jag sitter kvar när alla går av vid rätt station. sitter kvar och går av vid min hållplats och går hela vägen hem och huvudet snurrar och jag åker upp i hissen och in genom dörren och går vägen mot mitt rum och kommer in och stänger dörren och

tårarna bara börjar rinna

Jag går in på toaletten och bara stirrar mig själv i spegeln och känner hur ont allting gör hur ont det gör just nu och jag känner mig så fruktansvärt billig. jag känner mig så billig och oänskad och rejected och sårad att jag bara blir helt matt

men jag bestämmer mig också för att jag inte tänker ta mer, att nu får det bära eller brista att mitt hjärta inte orkar med mer skit och att jag faktiskt FAKTISKT måste ta tag i och kämpa för mig nu

att jag iallafall måste göra mig hörd att jag iallafall måste lufta mig att jag måste säga det jag känner och att det här är en sån brytpunkt att nu nu har jag faktiskt chansen

så jag låter honom veta

K

jag låter honom veta EXAKT vad det är han får mig att känna nu

via sms

"K, du får mig att känna mig så jävla billig"

"ja förlåt, vi pratar när jag inte är full"

nu kanske jag iallafall får ro i några timmar, vetandes att jag faktiskt gjorde mig hörd och vågade ta steget