Liksom, jag kan gå omkring i dagar, månader, år och tycka att: jag är frisk. Jag har inga problem längre. Symptomfri. Jag skriver inte längre ned exakt vad jag äter i dagboken, gör inte upp svältplaner, ljuger inte om luncher eller middagar. Gråter inte över och får panik över min egen kropp längre.
men,
jag har fortfarande tre smaljeans i garderoben som ligger och väntar på mig, som jag då och då provar, inte kommer i och använder lite som morot vid träningen, som jag egentligen hatar men som jag inte kan inte förmår mig att kasta. Jag jämför mig fortfarande alltid alltid med alla nya människor och analyserar hur mycket "fetare" jag är än dem.
och det fucking stör mig; och jag försöker jobba mot det
men liksom
ibland känns det som om jag lurar mig själv,
att jag är lite väl snabb med att klappa mig själv på axeln och "i'm out of the woods now"
det är så sjukt att behöva ha något inbyggt "warning warning"-alarm för att skydda sig mot sig själv.
Wtf, varför är vi så jävla elaka mot våra egna kroppar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Den som har svaret på den frågan är värd nobelpriset på riktigt.
Jag vet inte. Jag är lika elak mot min.
Du är fin, det hoppas jag att du vet.
exakt den frågan har jag ställt mig själv många ggr.
helt frisk tror jag tyvärr aldrig att man kan bli, men man kan lära sig att göra ett aktivt val & inte agera på tankarna som dyker upp ibland.
lycka till.
Skicka en kommentar